Är jag desperat?

Idag ska jag gå och luncha med Björn och Sara men när jag ringde Sara och bjöd in henne sa jag att hon gärna fick ta med sig en kompis, mest för att jag tycker det är kul att träffa nya människor. Då säger hon till mig att jag inte ska vara så desperat att träffa en tjej. Ok jag vill ju ha en flickvän men jag vill ju inte att det ska lysa om mig för jag har inte brott. Nu har jag ältat detta hela natten. Fan jag vill inte verka desperat men samtidigt är jag det? Nä jag tycker inte det i alla fall. Men samtidigt?

Jag är en person som kan älta sönder saker. Jag ska hela tiden analysera allt och kan ligga sömnlös i timmar för att jag är djupt försjunken i mina tankar. Mitt jobb hjälper inte direkt till för man har ju åtskilliga timmar att smälla där varje dag så man sitter och ältar om saker som egentligen är självklara. Jag skulle vilja ta saker som dom kommer och visst, ibland lyckas man med det. Ni vet när allt bara klaffar för en. Men oftast så ligger man där kl 03.00 och stirrar i taket

Men för att svara på föregående fråga. Ja, jag tror att jag är desperat, fast desperat på att få livet att gå vidare. Att inte tänka sönder saker och bara låta det hända. Vi får se om jag lyckas.

Puss och kram på er